Den dagen!

Ny dag, ny tävling för Glenn och därmed nya nervositetstimmar för mig. Håller tummarna för honom.

Under tiden tänkte jag berätta lite om veckan som varit. För jag har cyklat mina första kilometer på väldigt, väldigt länge. Jag har aldrig varit utan en cykel så här länge någonsin tidigare. Har liksom inte ens kunnat ta min damcykel till affären.

Under dessa fyra månader har jag ju såklart provat, oräkneligt många gånger, om knäet har blivit cykeldugligt. Varje gång har jag fått avsluta efter två minuter då smärtan bara tilltog och förvärrades för varenda tramptag jag tog. Det var hemskt. Att varje gång tvingas kliva av cykeln, knäppa av cykelskorna och gå in i lägenheten igen. Besvikelsen var enorm varenda gång.

Så när jag skulle prova cykla för första gången efter operationen var jag rätt nervös. Det tog ett tag innan jag faktiskt släppte taget om kanten jag höll i (satt på en lösrulle på vår balkong) och började använda högerbenet på ett korrekt sätt. Annars är det ju lätt att man kompenserar på andra ställen (typ trampar mer med vänsterbenet) för att man vill undvika smärta. Men där var inte någon smärta, och jag kunde ägna hela 20 minuter åt att trampa. Jag var överlycklig, och otroligt lättad. Njöt av varje minut.

Knät är fortfarande ömt och vätskefyllt, men inget att oroa sig över. Det jag måste jobba mest med nu är böjbarheten, för den är långt under godkänd nivå. Det är inte jättelätt att böja ett svullet knä. Särskilt inte om man varit stilla ett tag. Får väldigt bra hjälp av min sjukgymnast för att jobba upp detta.

Bjuder som avslutning på en bild från tidigare i veckan då jag körde min första halvtimme utomhus.

IMG_20160610_155247

Hanna