De små sakerna

Det är fantastiskt hur man kan bli glad av att klara av små saker i vardagen som tidigare var självklarheter man inte ens tänkte på. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev dagen före operationen där jag satt med benen i kors och gissade att det skulle bli sista gången på ett tag som jag kunde sitta på det viset? Oj vad rätt jag hade. Tanken på att ens försöka sätta mig i det läget skrämmer mig. För just nu känns det så oerhört avlägset att ens prova det.

 

6a00e551f9630d8833017c361f6bdf970b-pi

 

Föreställ dig ett gummiband. Ett riktigt tjockt och gammalt sådant som ingen har använt på länge. Tänk er sedan att man ska sträcka ut detta gummiband till max, men det bromsar nästan direkt när man börjar dra i det. Så känns det i mitt knä just nu när jag försöker böja på det.

Men det går att böja lite, och det är skönt. För jag har gått från att knappt kunna stödja på benet och i princip få hjälp med allt där benen är involverade, till att nu klara av det mesta på egen hand.

Hittills har jag bockat av följande punkter (i nämnda ordning dessutom):

  1. Lära mig att hoppa med ett ben på kryckor.
  2. Gå med kryckor och stödja på det opererade benet
  3. Stå och balansera på benet utan att det gör ont.
  4. Gå med kryckorna utan smärtbegränsning.
  5. Sätta på mig byxor & strumpor själv.
  6. Duscha ståendes! (äntligen)
  7. Sova bekvämt (ÄNTLIGEN)
  8. Sitta i framsätet på bilen istället för att behöva sitta där bak med benet utsträckt över alla tre sätena.
  9. Kliva över trösklar.

Och där är jag nu. Fortfarande lycklig över den senaste bedriften att kunna ta kliv över tröskeln in till toaletten.

Imorgon spelar IFK Kristianstad SM-final! Missa inte det☺

 

Hanna

 

Post navigation