En inte lika vanlig söndag

Idag är inte en vanlig söndag. Dels för att jag, efter att ha sovit i knappt tre timmar, gick upp i ottan för att hinna med flyget från Bologna. Dels även för att gårdagens tävling blev något av en överraskning…

Ni som läste det förra inlägget vet att jag valde att ställa mig på startlinjen och se hur kroppen reagerar. Det har minst sagt varit en riktig skitvecka där jag värvat 30 minuter långa fikarundor med soffläge och utmattning av en kropp som tydligt hade gått in i något typ av läknings-läge.

Jag startade igår och det kändes skit, första halvan. Det var varmt och stelt och såren sprack lite här och var. Nacken var ömmande men hanterbar. När vi kom in i den avslutande backen upp till mål så sprack det av i fältet och plötsligt var vi typ 15 pers kvar. Det var bara till att kriga så gott det gick, var och en för sig liksom. Jag gav allt jag hade, följde lagchefens order och rullade i knapp styrfart över mållinjen där några snälla människor puttade mig vidare till vägkanten.

Jag fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till… Men glad är jag! Och jag lämnar det så för jag tänker inte analysera sönder detta. Vill bara njuta.

Och att sedan få följa Glenns sista 20km på Vätternrundan live (7.27 blev tiden) och prata med honom efteråt var verkligen den bästa avslutningen på gårdagen. Jag är stolt över honom!

Hanna