En sån dag man bara lägger bakom sig.

Usch, tycker inte om att få DNF. Men vad ska man göra när man kraschar samtidigt som det körs full gas i fronten?

Vi tar det från början.
Det var en väldig trevlig grupp med tjejer som välkomnade mig och Kirstie som gäståkare för dagen. Stämningen var på topp, fast rätt nervöst. Det blåste förbannat mycket dagen till ära. Vi hade ett kort möte innan vi rullade iväg till start där vi fick veta att laget tyvärr inte skulle ha någon servicebil under tävlingen. Ärligt talat så var jag mest glad över att jag var där och kunde köra, för det var inte så säkert ett par dagar tidigare.

Det var full gas från start. Ut i kantvinden direkt och folk droppar av med en gång. Efter 20 km är det inte mer än 50 pers kvar av klungan och då svänger vi ut på en kantvindssträcka och jag kastas ut i gruset vid sidan av vägen. Vinden var lite för stark (och jag för klen?) Men jag var inte ensam om att flyga ut där. Det jag däremot var ensam om var att köra rakt in i en hård reflexstolpe som cykeln fastnade i. Det tog tvärnit och jag flög över hojen men lyckades landa i gräs och kunde resa mig upp rätt fort. Neutral service var framme snabbt men det tog ett tag innan jag kom iväg.

Lagledaren för teamet sa att vi skulle ha servicehjälp av ett annat lag under tävlingen, men den bilen körde förbi mig. Lyckades med nöd och näppe ta mig in bakom sista bilen i ledet och efter typ 50 kilometers slit är jag äntligen ikapp fältet. Det är en grupp på cirka 40 pers som tydligen bildat en andraklunga då en grupp på 13 pers med samtliga favoriter hade pipit iväg. Fanns inte en chans för mig att orka köra på med en gång efter att jag återanslutit när Liv-Platuur som satt i gruppen bestämde sig för att de inte var nöjda med situationen och började kötta. Jag hade gått på rött och var alldeles för trött för att orka helt enkelt.

En skitdag att lägga bakom sig.

image
Foto: Paul Hinninck

Ont i ryggen har jag fått med mig från kraschen, men med lite vila/stretch/voltaren hoppas jag att det ska ge med sig rätt snart.

För övrigt så kände jag mig otroligt stolt i morse när jag vaknade för att jag för en gångs skull kom ihåg redan på morgonen att det är mors dag. Så jag skrev ett sms till mamma och gratulerade henne på dagen och kände mig nöjd. Sedan fick jag svansen mellan benen när det visade sig att det inte alls är mors dag idag. Inte i Sverige iallafall. Men i Belgien är det. Kan man säga att jag hade lite rätt åtminstone?

Hanna

  2 comments for “En sån dag man bara lägger bakom sig.

  1. Anonym
    maj 10, 2015 at 16:28

    Låter gött att du uttrycker dig med att det ”bar” var 50 tjejer kvar när du väl kom ikapp. Det ger inskränker ju åtminstone lite hopp om att cykelsporten inte är helt död. Om än inte på svenskt territorium så iallafall. Förhoppningsvis så kan vi lära oss inför framtiden. Kötta på så kommer säkert den där världscupsegern en vacker dag.

  2. Pontus
    maj 10, 2015 at 16:29

    Detta gör dig bara ännu starkare, all den slit du fick lägga för att komma tillbaka kommer ge resultat, inte i denna tävling men i kommande.
    Jag ser fram emot att få se dig högt upp på podiet i någon stor tävling, varje tramptag för dig närmare, jag lovar dig en dag står du där, fortsätt kämpa

Comments are closed.