Ensamheten

Och så har han åkt hem. Han den där kärleken som jag tycker så mycket om. Det är lika tråkigt varje gång.

Jag har inte tänkt göra detta till en snyftig tjejblogg än. Jag vill bara ventilera känslorna jag har. För jag har haft turen att få lära känna en person som jag för allt i världen inte vill släppa taget om.

Vem trodde att den där avbrutna tävlingen i Danmark, där vi stod hela klungan mitt ute på åkern i den danska vårblåsten och väntade på en ambulanshelikopter, skulle leda till att jag träffade dig. Vill tillägga här att killen som kraschade klarade sig bra.

Jag har aldrig upplevt känslan av att ha en person som förstår mig så helt och fullt innan. Det är verkligen en lyx.

Så, nu har jag fått ventilera färdigt för nu. Bjuder som avslutning på en bild från idag. För ni ska veta att trots att vi båda är oförmögna att cykla så finns intresset och hjärtat för cyklingen ändå kvar. Något som bilden gestaltar rätt snyggt tycker jag. Och även här har pojkvännen varit en guldklimp, för jag blir lite smått tvingad att titta på cykeltävlingar när han är här (hade nog undvikit det annars). Han tror att det kan vara bra för mig. Kanske har han rätt. Han känner mig ju rätt bra.

image
Amstel gold race, sista 500m.