Konstig mat – eller är det jag som är konstig?

Hej på er!

Njuter ni av det fina vädret? Eller regnar det? Det här vädret känns mest som en hormongalen tonårstjej med grova humörsvängningar. Ömsom regn, ömsom sol.

Jag tänkte fortsätta skriva lite idag kring min syn på mat, och just i det här fallet kött. Det knyter lite an till gårdagens inlägg som finns att läsa här om någon missat det.

Jag är uppväxt med att prova allting. Konstiga frukter som exempelvis carambola, kumquats, litchi, pepino och rambutan. Det är de där frukterna som ligger i den exotiska fruktavdelningen och ser konstiga ut. Några ser mer eller mindre ut som håriga röda vindruvor (rambutan, se bild nedan). Smaken är dock otroligt god. Just rambutan påminner lite om just vindruvor i smaken också. Pappa köpte hem dessa frukter när jag var yngre, och jag skulle alltid prova. Detsamma gällde grönsaker.

 

Rambutan
Rambutan

Jag har alltid provat allting som mina föräldrar lagat. Oftast har det varit pappa som svävat ut lite i fantasin, ibland har det blivit bra och ibland dåligt. Grisfotsaladåb tillexempel, har ni ätit det? Det är grisfötter som man skrapat av köttet på och gjort aladåb (en biljonggelé) på. Låter kanske inte så gott, men det var det! Något som var mindre bra var när vi fick kycklinglevergryta, det var inte alls lika trevligt.

Grisfotsaladåb - klassiker på julbordet.
Grisfotsaladåb – klassiker på julbordet.

Jag älskar att prova nya saker. Konstiga maträtter eller delikatesser. Det är spännande och intressant, och en inställning som jag tror är bra att ha. För man ska inte vara rädd för sådant som man inte är bekant med. Glenn, pojkvännen, är lite av min motsats här. Han vill inte testa nya saker. Han tar av det som är bekant när vi äter ute på buffé, och när jag lagat något som han inte känner till så tar han inte av det om jag inte verkligen ber honom och då tar han ytterst lite (när han smakar så inser han ofta vad han missar så det slutar ändå med att han tar mycket i slutändan). Händelsen som tog priset var i vintras då jag hade tillagat julskinka på mitt speciella vis och när det var dags att äta så frågade han mig snällt ”Älskling, kan du ta de fula bitarna?”. Han är dessutom väldigt duktig på att dissekera kött. Ärtsoppa å andra sidan kan han sleva in utan att ens veta vad det är för köttskrammel som hamnat i den färdiglagade rullen.

Jag tror verkligen inte att han är unik i detta, jag tror snarare att det är jag som är lite annorlunda. Det har jag i varje fall fått höra innan; ”hur kan du äta sånt?”, ”Fan vad äckligt!”, ”Du äter så konstiga grejer!” är några kommentarer jag har fått. Fast jag tycker att det är lite charmigt. Blodkorv, rotmos, surkål, kokt fläsklägg, isterband och stuvad vitkål. Det känns inte som den typen av mat folk väljer att äta idag. Åtminstone inte folk under 60 år. Men jag älskar det! Och fördelen med att inte vara kinkig med maten är just att när man blir bjuden, eller när man äter buffé, så vågar man prova allt och så får man inspiration till sin egen matlagning.

Där sätter jag stopp idag. Fortsättning följer!

Hanna