Perspektiv post-op

Hemma igen. Inte i Sverige då men i huset i Belgien. Gårdagen var tuff. Lång och smärtsam. Jag är glad att det är gjort. Min första operation någonsin.

Dagen började tidigt, inskrivning på sjukhuset och tilldelning av ”recovery-room” med en gång. Sen var det bara av med kläderna, på med det vita linnet och så rullades jag iväg.

Själva operationen tog inte så lång tid, jag var vaken hela tiden. Endast lokalbedövning sattes och för några timmar fick jag känna på hur det är att inte ha någon känsel över huvud taget från midjan och neråt. Ganska obehagligt.

När läkaren gjort sitt rullades jag ut till uppvakningsrummet/väntrummet (samma rum) där jag skulle ligga tills känseln i mina ben kommit tillbaka. Det tog ungefär 45 minuter. Det var väldigt långa 45 minuter där man i princip bara ligger och ser på hur andra operationspatienter rullas in och ut. Det var minuter som gav mig lite perspektiv på saker och ting. Det låg patienter på sängar bredvid mig som vaknade stup i kvarten och spydde, andra låg och vred sig i smärtor och sköttes noggrannt av sköterskorna. Mest synd tyckte jag ändå om den lilla pojken på kanske sex eller sju år som väntade på sin operation. Han bara grät och grät och tittade på patienterna runtomkring honom. Sköterskorna försökte trösta men det gav inte så mycket resultat. Jag hoppas att det gick bra för honom.

När jag kunde vicka på tårna rullades jag iväg till mitt lilla rum och väl där var det bara till att bida sin tid och njuta av ompysslingen. Smärtan var påtaglig men hanterbar (smärtstillande är gött), och pappa var en klippa hela dagen.

Så nu ligger jag här på min permantenta plats i soffan och försöker fördriva tiden. På lördag får jag flyga hem.

image
Bild från sjukhussängen

Hanna

Post navigation